En kopp självinsikt, tack

Jag kan inte låta bli att älska Joe Fox's (Tom Hanks)) beskrivning i "Youve got mail" av hur Starbucks hjälper människor till bättre självinsikt:

 

"The whole purpose of places like Starbucks is for people with no decision-making ability whatsoever, to make six decisions just to buy one cup of coffee. Short, tall, light, dark, caf, decaf, low-fat, non-fat, etc. So people who don't know what the hell they're doing, or who on earth they are, can for only $2.95, get not just a cup of coffee but an absolutely defining sense of self: Tall! Decaf! Cappuccino!"

 

Tänkte bara säga det.

Det är tanken som räknas?

Jag tänkte skriva lite här ikväll. Skriva om att jag var ensam hemma, satt i favoritfåtöljen, funderade på saker och ting. Dra lite slutsatser, sväva ut i någon fullständigt irrelevant tanketråd som troligtvis skulle hamna mitt i ingenstans, för att sen knyta ihop det hela på något elegant sätt.

...fast det gick inte. Fick inte fram något. Det var lite för ostrukturerat, även för mig.

Så jag säger nog gonatt istället.

One down, 198520984? to go....

Hörde på nyheterna när jag klev av bussen imorsen att Indien stoppar en av sina OS-deltagare (kulstötare? Eller var det i slägga?) från att delta eftersom personen ifråga testat positivt i dopingprov. Och ärligt talat, så blir jag glad när jag hör det.

På något sätt så får jag den där "Yes! En mindre!"-känslan, som om antalet dopade idrottare var konstant och det handlar om att hitta dem, en efter en. Naturligtvis är det inte så, problemet är mycket mer komplext och nya dopare tillkommer säkerligen i en jämn ström. Metoderna att dopa sig förfinas, och så även testmetoderna - fast något senare.

Men ändå känns det som om idrottsvärlden (som jag inte alls räknar mig till) inte bör ge upp... utan fortsätta leta fuskare och lögnare bland deltagare i tävlingar runt om i världen.

För de som dopas, de ska faanimej inte få åka till något OS.

Tillbaka i selen

Första dagen på jobbet efter semestern. Det är, i ärlighetens namn, rätt lugnt. Vi är väl ca 10 pers som jobbar, på sin höjd. Inte särskilt mycket folk som kommer in - vilket kan bero på att det regnar till och från. Jaja, jag klagar inte; mulet och regn passar fint när jag jobbar.

Mina arbetsuppgifter inför hösten börjar klarna. Jag har en del att lära mig, att läsa in mig på, sånt jag inte arbetat med förut som är nytt. Men det blir nog bra, och intressant. Förhoppningsvis.

Har varit ut och käkat med bästa kollegorna. Vi frångick traditionen och gick på Kina trots att det inte var onsdag... servitrisen sken upp när hon såg oss och frågade "jaså, tillbaka från semestern nu?". Vi är kändisar där...

Dock vägrar datorn att streama P3 från deras hemsida, vilket ju kan få den bäste på fall. Nåja... Brunchrapporten och Christer får klara sig utan mig.

Första dagen

Första dagen efter semestern. På väg till jobbet, men jag vill heem...

Adjö sommar, Välkommen höst

Lördagkväll. Mörkt ute. Regn.

Jo, jag vet. Man ska älska sommaren. Man ska njuta av värme, badstränder, man ska vara social och ha picknickar i parker, åka ut till skärgården på fester, sommarflirta, ha korta klänningar, alltid vara solbränd, ha solglasögon, vara smal...

Men jag kan inte riktigt komma ifrån att jag trivs allra, allra bäst på hösten. Den tidiga hösten, från sena augusti fram till och med oktober. Det är Min tid.
Det är då man kan ta på sig långbyxor utan dåligt samvete, krypa in i en stor kofta eller polotröja, dricka en stor kopp thé, läsa böcker, se på film, plocka svamp... vardagen sätter igång igen, man är i ett mellanläge - ett mellanläge som passar mig. Man jobbar, pysslar med sitt eget, har ingen julhysteri och ingen sommarhysteri heller för den delen.

Jag är inte så bra på att vara somrig. Då passar hösten bättre... det är skönt med årstider då det är accepterat att ta det lugnare.

Adjö sommar, Välkommen höst.

Guilty of silence

Ja, jo. Jag vet.

Jag har varit tyst. Ganska tyst. Ellerja, jättetyst.

Jag tror det har att göra med semestern. Ellerja, jag vet att det beror på semestern. Inte för att jag har varit på någon fancy utlandsresa och sippat drinkar i solen på en grekisk ö, utan för att jag... bara har vilat. Segat. Slappat i skuggan, läst lite böcker, målat lite utemöbler.

Inga fascinerande och intressanta utflykter har gjorts. Inga stadsfestivaler har besökts. Badstränderna runt om i kommunen har fått klara sig utan mig. Istället har jag bara varit. Tagit ridturer. Varit i stugan (och ja, badat där). Grillat på altanen. Tittat på amerikanska tv-serier sent på kvällarna. Sovit.

Och jag är nöjd med det. Enormt nöjd. Det var vad jag behövde... inget spektakulärt, utan bara egentid. Fyra veckor av egentid.

På måndag är det över. Då är det tillbaka i selen igen. Jobba-jobba-jooobba.

Det lär nog betyda fler blogginlägg dessutom.

Jag älskar Ludacris

...men jag är inte säker på att Obama håller med. Det spelar dock ingen roll, det är en grym låt.

Grym låt.